Fru Form

April 15 -En dag på stan

Tog en dag ledigt och såg lite annat på stan också - orkade dock tyvärr inte ut till stora mässan. Detta får bli ett mellanår. Rosanna Orlandi, gallerierna i Zona Tortona och Trussardi hanns med. Alltid lika stimulerande att gå till Rosanna Orlandi, denna gång förälskade jag mig handlöst i James Plumbs installation, där de med utsökt hantverkskunnande och stor omsorg givit nytt liv åt gamla ting med bra funktion för samtida behov. Skåp med hyllor av gamla resväskor som rest runt i världen, smakfullt och noggrant restaurerade med nytt foder inuti. Ett gammalt bord som skurits mitt itu, för att göra en nedsänkt del i mitten, där mat, dekorationer, vin kan stå lågt på ett sätt som underlättar kontakten och samtalen mellan gästerna runt bordet. I huvudändan står butlern, i form av en gammal klocka som förlorat sin funktion och sitt innanmäte, men som nu givits nytt liv på detta sätt. Michael Youngs kärleksfulla hyllning till Trussardis 100-årsjubileum med en bänk och en fåtölj med plisserat läder på samma sätt som Trussardi gjorde för flygplansstolar på 70-talet. Runt Piazza della Scala hade Michael young gjort en stor installation i form av mässingsmoduler i en evighetskonstruktion som han jobbat fram under två år. Vid museet intill stora domen fanns en suggestiv installation till Mimmi Palladinos ära. En tredje höjdpunkt för min del var den exklusiva och även här omtänksamma hyllning som italienske designern Luca Nicetto (bosatt i Sverige) gjort för traditionella skinkföretaget King's högst upp på terassen på Superstudio Píu. De säljer skinkor i hela Italien. Först fick han i uppgift att rita ett nytt förkläde och en ny kniv till dem. Men han övertygade dem snart om att om de ville rikta sig till ett high end segment, så måste de jobba sig igenom hela varumärkesprofileringen, inklusive en närvaro under Designveckan i Milano. Där serveras nu varje dag för en exklusiv skara prover på olika sorters parma och andra skinkor, samtidigt som skinkorna är utställda som gamla italienska 1600-talsstilleben. Luca säger att denna gamla metod att lagra och hantera skinkorna är som att hitta en antik sten ur den italienska historien - den måste lyftas fram och bevaras. Vad design kan åstadkomma när den utförs som bäst!!!

April 14-16 Gott och blandat från Swedish Love Stories Milano

Här lite mera bilder från utställningen.
More snap shots from the exhibition.

April 14th Lammhults våra grannar

Lammhults är ett av de företag som bestämt sig att lämna den stora mässan, sedan de deltog i litet format i Swedish Love Stories förra året. I år har de kommit tillbaka i egen regi i storformat. De menar att de träffar samma publik som på mässan här, och dessutom en helt annan målgrupp. Snyggt genomförd och nytt anslag med människor och starka färger. Inte svalt och avskalat längre, även om man naturligtvis känner igen Lammhults. Nya looken finns även på deras webb. Deras specialare i år var en fantastisk versatil pall och hylla som unge konstfackseleven Andreas Farkas hade ritat och tagit fram i samarbete med Lammhults produktutvecklare.

Swedish Furniture Company Lammhults together with Abstracta, decided to abandon the big fair and only exhibit in Superstudio Píu this year. Here you meet the same public as you do at the fair, + additional visitors. Lammhults presented a new and more colourful look than before. A young new multifunctional design product, based on an idea by young designer Andreas Farkas god a lot of good attention.'

Thomas Samuelsson marketing director proud of new multifunctional product designed by Andreas Farkas

CEO Åke Jansson together with Thomas Samuelsson, Lammhults

April 14 - Oförutsedda utgifter

Under ett sånt här event är det omöjligt att förutse alla kostnader som dyker upp. Extra sophämtning efter festen, ett extra eluttag, 500 Euro för att få en vask, 200 för att öppna toaletten. Strax innan öppningsfesten skulle börja kom ett par byråkratklädda herrar med rynkor mellan ögonbrynen och frågade om jag hade betalt skatt för att ha DJ och spela musik. Dvs ett slags italienskt STIM. De gick runt hos de olika utställarna och fångade upp ett rejält antal brottslingar. Nästa dag skulle jag infinna mig och betala mina avgifter och böter för att jag spelade svensk bakgrundsmusik i montern, och hade DJ på festen. Som duktig flicka gick jag genast dit nästa dag, men hade inte en chans att ta mig fram i kön i tid bland alla andra medbrottslingar som trängdes i det varma väntrummet. Dagen därpå hängde jag på låset redan kl 8.30 - de öppnade kl 9.00 - och jag blev mottagen av en bekymrad tjänsteman, omgiven av gamla faxapparater och pappershögar i den gamla italienska dammiga lokalen. Han förklarade för mig att här i Italien måste man betala skatt till deras myndighet, så fort man spelar musik för någon utanför den innersta familjen. De lär tjäna en del pengar! Han nekade mig att ta bild inne på kotoret med skälet "This is public space, you cannot take photo!"

some 500 EUR was my penalty fee for playing music to our visitors at our exhibition, asked by the Italian music authority S.I.A.E - Two guys came like secret agents to our stand right before the opening party of our Swedish Love Stories, and made me sign a paper that I would pay the required tax at their public office the following day. Said and done, I went there to try to pay, but the room was filled with other criminals like me, and I couldn't get there in time before they closed. The next morning I was there even before they opened and the kind guy behind the window, almost drowning in papers, old fashioned machines and dust, explained to me why I had to pay for playing Swedish Underground music (I think he meant back ground music). A costly, but amusing experience. There are many of these kind of unexpected costs.

I did my duty and paid to the Italian S.I.A.E for playing music at the party and in the stand as you can see with stamps and seals.

April 13-14 The Reboard Barn is born

Har varit i montern mest hela tiden, och försökt att fota både på dagen och kvällen, intressant att se hur väl utställningsgestaltningen verkligen följer de första digitala renderingarna som No Picnic tagit fram. Det jag älskar mest med såna här projekt är att uppleva sant team work. Hur alla de olika kunskaperna är lika nödvändiga för att det ska fungera. Arkitekterna som ritar en montern, och sen kommer producenterna, som verkligen är de som löser det hela praktiskt, skär till 900 kg kartong -reboard - till ladan, konstruerar den på plats, får den att hänga som på bilden, lägger ut hela granplyfan, lägger in "raggarslangen" under som belysning. Sen kommer ljuskillarna med sina skyliftar, får allt ljus på plats. Städarna, ljudkillarna för musiken. Härliga hårt arbetade och resultatinriktade människor. Det är det bästa med hela projektet - att se hur det föds fram med praktiska och kunniga händer. Show don't tell är mottot.

What I really love about these kind of projects is the true team work. Where all the involved persons and skills are just as important for the final result. The practical implementation of all the creative ideas, whithout which there would be nothing more than ideas and words. All these different kind of persons involved in the production is amazing, the architects, the project managers, the producers, the lighting company, the sound guys.... and finally we reach a result, which in this case looks almost like its original digital rendering. Very unusual! Congratulations to all the team.