Mina hjärtan i Brasilien och Japan

Igår fick jag testa flera av mina internationella lojaliteter. På kontoret jobbade jag hela dagen med Italien,  på lunchen var jag bjuden till UD på avskedslunch för den brasilianske ambassadören, och hängde på mig den fina brasilianska orden jag fått när vi jobbade med de brasilianska konstutställningarna Viva Brasil Viva i början av 90-talet i Stockholm, och in strömmade all den kärlek vi fortfarande känner till Brasilien, ett land som nu blomstrar för fullt och är jätteviktigt för Sverige. Sao Paulo är visst Sveriges andra största industristad. På eftermiddagen svidade jag om i japansk mundering för att vara med och inviga den japanska utställningen på Östasiatiska museet som jag berättade om häromdagen. Här var stämningen förstås fylld av allvar och solidaritet med de lidanden som japanska folket och deras land nu kämpar med, samtidigt som just ritualerna, traditionerna och den stränga disciplinen som man fostrats med sedan Edo-tiden hjälper i kris. Det är just den eran som speglas i utställningen, som är liten, men ett fint koncentrat av objekt som berättar om livet, hantverket och karaktären som ligger till grund för dagens samhälle på många plan. Cyklade förbi No Picnics nya kontor på Storgatan 23, som hade liten invigningscocktail after work.

Threw myself  between my different national loyalties yesterday, formed during the years we had the privilege to live in different countries. A farewell luncheon was given at the Foreign Ministry for the Brazilian Ambassadro Antonino Mena Goncalves, who has done a terrific effort during his four years here to stregthen the already strong and good relations between Sweden and Brazil. In the afternoon I rushed over to the Östasiatiska museet  to inaugurate the new Permanent collection of 300 Japanese objects together with the Japanese Ambassador Mr Yosiki Watanabe and Princess Christina. (forgot my camera at Svensk Form) the museum had arranged a beautiful ceremony with No Theatre, Taiko Drums, Ikebana installations and held a silent minute to honor the many victims of the disaster in Japan. The lifestyle that was formed during the Edo-era, in the cities and under the Samurai rulership, gives us a good idea of how the discipline, concentration, craftmanship and traditions were formed, that also prevails in today's Japan. Ended the day, visiting the new amazing offices of the innovative industrial design company No Picnic, who gave an opening cocktail for some of their clients. We would all like to start working there tomorrow. (Nopicnic is making our booth in Milan.) 

Farewell luncheon at the Ministry for Foreign Affairs for the Brazilian Ambassador to Sweden, Mr Antonino Mena Goncalves, here with the host Secretary of State Mr Gunnar Oom

 

Jonas Elding, one of the Architects behind the new fantastic offices of No Picnic, here together with his Japanese wife Jun, known as famous singer "Little Viking" during the time we lived in Japan

Reception room at No Picnic's new offices

No Picnic Collaborator since the beginning, Stefan Magnusson,  in double version

 I was glad to see how well they display their Design S trophees in their office - the right way to do it

Luncheon room

Östasiatiska museet öppnar ny permanent utställning

Samtidigt som alla våra tankar går till Japan, öppnar Östasiatiska museet en ny permanent utställning, med 300 föremål ur museets samlingar. Museets japanska samlingar är mycket mindre än den kinesiska.  De brukar räkna med att de har omkring 100 000 föremål totalt, varav ca 4000 från Japan. Trots att detta är en liten och koncentrerad utställning, får man ändå en fin bild av hur livet levdes under Edo-perioden (1615-1868) och man har riktat in sig på att skildra framför allt det urbana livet, jämte samurajlivet. Utställningen berättar på ett fint sätt genom tingen om skickligt hantverk, och om hur livet reglerades, standardiserades och samhällssystem som vi ser spår av än i dag utformades. Det är också bra för förståelsen av det kollektiva tänkandet, disciplinen och ordningen som just nu hjälper det japanska folket att inordna sig, inte gripas av panik, utan att fortsätta med vardagen och arbetet så gått det nu går. Besök gärna utställningen och alla seminarier som följer därpå. I  morgon har jag äran att invignignstala, med min dubbla koppling till Japan och formgivning. Igår var det pressvisning med kunniga intendenten Petra Holmberg som sammanställt utställningen och introduktion av biträdande chefen Eva Myrdal. En ambitiös katalog har också sammanställts. En utställning är alltid ett teamwork, många som bidragit, arkitekt Carl Wärn, ljussättare Gunnar Björs, Grafisk Formgivning Johan Cnattinius och så scenografen vars namn jag just glömt.

En flertusenårig gammal gravfigurin i lergods fungerar som inkastare till utställningen. Från Kofunperioden (ca 300-538 e v t)

 Stadens modetrender under Edo-perioden på 1600-1800 talet i Japan

Tsuba- parerplåt - som man sticker ner sitt svär i är ett populärt samlingsobjekt (liksom bältesknapparna netsuke) och många har donerats till museet. Fantastiskt hantverk.

Många små symbolladdade miniatyrskulpturer och bältesknappar (netsuke) finns att beskåda för den som tittar närmare

Tsuba

 Ståtlig samuraj-rustning - också fantastiskt hantverk, järn, skinn, siden - tungt att bära men böjligt och fungerar, även om det mest använts rituellt

I lilla galleriet längst in kommer museet att byta utställning 3-4 gånger om år. Just nu med speciella (och ljuskänsliga) träsnitt 

Den berömda Hokusais stora våg - här i annan variant från 1800-talet  - för tankarna till dagens japanska situation passande